Svar av Maria Larsson, professor i perception och psykofysik, Stockholms universitet

Dofter är luftburna kemiska molekyler som färdas från sin källa genom luften till din näsa. Längst upp i näshålan träffar molekylerna mottagarceller (receptorer) som ligger inbäddade i luktslemhinnan. Människans luktsinne har cirka 360 sorters olika receptorer som reagerar på specifika molekyler. Vissa receptorer reagerar bara på en viss molekyl, andra är mer flexibla och kan känna igen flera olika ämnen. Somliga molekyler kan kännas igen av flera olika receptorer.

Receptorerna skickar sedan via de två luktnerverna (luktbulberna) direkta signaler till hjärnans limbiska system, ett av hjärnans evolutionärt äldre områden. Här går signalen vidare till viktiga strukturer som reglerar grundläggande överlevnadsfunktioner som känslor (amygdala) och medvetna minnen (hippocampus).

När vi uppfattar en lukt är vi väldigt snabba på att avgöra om den signalerar fara, något behagligt eller ätligt. Däremot upplever de flesta av oss det förbluffande svårt att namnge eller identifiera välbekanta och vardagliga lukter. En förklaring till varför vi har svårt att med ord identifiera eller kommunicera om luktintryck är att förbindelserna mellan luktcentra och hjärnans språkområden inte är välutvecklade. Från ett evolutionärt perspektiv har luktsinnets primära funktion varit att agera varningssystem för förändringar i den omgivande miljön. För denna uppgift är språklig kommunikation underordnad.